sneakylisa

Har länge funderat på detta inlägg. Jag vill dela med mig av något som är så personligt, men som samtidigt fler kanske lider utav. Mest för att få rena mitt samvete och möjligtvis bli av med min förnekelse.

 

Det här med MAT. Ja, mat. För mig har det alltid varit en njutning. Däremot inte jämt, jag har aldrig ätit mig mätt på mat. Jag har alltid ersatt det där som fattas på tallriken med godis/rent socker. Speciellt emellan måltiderna.

 

Efter ett par år, typ 4 så tog jag mitt förnuft tillfånga och tänkte. "Börja äta mer mat, ät dig mätt så kanske godisbiten löser sig." Den löste sig aldrig, istället åt jag mer mat än vad jag var van vid. Vilket ökade antalet kalorier ytterligare. Jag gick upp i vikt och det var okej väldigt länge eftersom jag såg rätt tunn ut från början.

Nu sitter jag här med 15-20 kg övervikt...

 

Godisätandet har lett till ett blodsocker som åker upp och ner varannan timme och ofta ligger jag helt utslagen om det inte intagits något på 4 timmar.

 

Hur som så vet jag, precis som alla andra hur man ska äta och att godis inte ska ätas på veckorna. Ändå så har jag problem, varenda gång jag går i affären.

 

Skulle klassa mitt beteende som ett matberoende.

 

Jag gillar all sorts mat och mat som smakar gott. Men framförallt så gillar jag socker. Försöker med hela min kropp och själ att bryta mig ur detta. Gått på dieter, varit med i viktväktarna m.m. Det funkar, speciellt viktväktarna. Du går inte hungrig men man kan inte äta en glass varje kväll för det hör inte till det normala.

 

Hur som så måste mitt samvete rensas och jag måste förstå att saker inte sker utan en stark vilja. Vill inte förneka att detta händer eller att jag faktiskt åt en kaka på jobbet idag. Därför skriver jag ner det så andra kan se, så jag inte kan förneka för mig själv längre.

 

Må vara det jobbigaste jag delat med mig till cyberspace på väldigt länge.

 

Dags för nya tag! Noterat startvikten och tillåter mig inte att rubbas.