framtiden.
Ärligt talat, är det bara jag som känner en sorts livskris? Vet att jag inte ens fyllt 20 år, men det här med framtiden. Framtiden är ett sådant läskigt ord för mig. Vill bara gömma mig under täcket så fort jag hör det.
Samtidigt kan man inte gömma sig för något, hur skulle det då sluta?
Vill kunna resa lite innan jag påbörjar detdär "måste-plugga-för-att-bli-något-stort". Jag har just gått massvis med år i skola, är det inte okej att ta ett år som paus och leva lite en stund...
Trivs otroligt bra på mitt jobb, men söker ständigt nya undertiden. Trivs inte i min lägenhet och söker större. Samtidigt kanske jag inte har råd med något större när jag senare inte har något jobb.
Alla frågor om framtiden gör att jag inte kan leva i nuet.
Så länge något är bra så kan man stå ut med resten...Ska man nöja sig med det?
Samtidigt kan man inte gömma sig för något, hur skulle det då sluta?
Vill kunna resa lite innan jag påbörjar detdär "måste-plugga-för-att-bli-något-stort". Jag har just gått massvis med år i skola, är det inte okej att ta ett år som paus och leva lite en stund...
Trivs otroligt bra på mitt jobb, men söker ständigt nya undertiden. Trivs inte i min lägenhet och söker större. Samtidigt kanske jag inte har råd med något större när jag senare inte har något jobb.
Alla frågor om framtiden gör att jag inte kan leva i nuet.
Så länge något är bra så kan man stå ut med resten...Ska man nöja sig med det?
